torsdag 23 november 2017

När vågen planar ut.



Nu tänker jag på livet som en våg igen. Oväntade höjder, enorma krafter, glädjefnatt, (livs)kriser som nästan tar kål på en, tristess och lika mycket förväntan i väntan på nästa våg.

Jag inser att jag vill stanna upp där jag är just precis nu. I det där mellanläget när vågen har planat ut. Det är lite lagom här och jag har hittat balansen igen. Kan jag få stå kvar här en stund och slippa känna så mycket? Jag nöjer mig med att bara vara lite glad ibland, som Mia Skäringer skrev så klokt på Instagram. Hon hjälpte mig att sätta ord på det jag tänkt på sen i vintras när jag blev rejält tilltufsad av två personer jag litade på. Nu vill jag inte jaga efter lycka mer. För hur ska jag kunna hålla fast i en sekundkänsla?

Vi är så många som kämpar på med barnen, kärleken, kroppen och karriären. Vi vill uppnå inre harmoni men lyckosökandet skapar bara ännu mer otillräcklighetskänsla. När kommer motreaktionen? För visst är det dags att sänka kraven och njuta mer av att vågen faktiskt planar ut emellanåt? Det går upp och ner men alltid framåt, men det är ju i i väntan på nästa våg vi får chans att hitta balansen igen och fundera på hur vi ska ta nästa våg.

onsdag 22 november 2017

Kort bokenkät



1) Vad heter boken du läser just nu? 
Livet går så fort och ändå långsamt

2) Hur långt har du kommit? 
Sid 89.

3) Beskriv boken med tre ord. 
Jag var hon.

4) På en skala 1-5, hur bra är den hittills? 
En stark fyra.

Martina Haag skriver om hur man formas som person, om de där händelserna i livet som är avgörande för vem man sedan blir. Jag letade fram mina gamla dagböcker från högstadiet och kunde läsa utan att behöva ta fram skämskudden. 

"Nu så känns det som att jag inte vet vem jag är och det känns hemskt. Tänk om man kunde få se en film om sin framtid. Då skulle man se vad man inte skulle göra och vad man skulle göra. Jag vet inte, men livet känns konstigt. På utsidan är jag kanske hård och tål allt, men på insidan är det annorlunda. Det finns massor som jag vill göra men inte törs. Nu vet jag. Imorgon ska jag bli en helt ny person. Fan vad skönt. Nä, nu ska jag sova. God natt" 
– Alexandra 15 år. 

#deadline


Minns plötsligt hur den äldre reportern drog ner byxorna när han levererade nyheterna i studion bredvid den där tidiga morgonen. Jag tog på mig skygglappar för att slippa se och hoppades att ingen gäst skulle komma in i huset. Några minuter senare fortsatte jag underhålla våra 55 000 lyssnare, ungefär som om inget hade hänt.
"Du... Vi behöver inte berätta det här, då blir det en stor grej av det", sa en annan kollega.

Jag bet ihop. Sådär som jag har gjort alldeles för många gånger. Bitit ihop tills tungan låst sig i gommen. Samma man kunde slita upp dörren mitt när vi var i sändning, störa i hörlurarna när jag höll låda i etern och säga minst sagt olämpliga saker. Till oss allihop.

Ett par månader senare fick jag till slut nog av hans beteende och härskartekniker. Jag skrev blogginlägget "Mig lilla gummar du inte." Han hade läst inlägget och blev förskräckt, det ville vår chef att jag skulle veta. Förhoppningsvis blev det ett uppvaknande för honom att hamna i offentligheten, även om han precis som nu var anonym i min story. Han tyckte säkert att jag var en jobbig, påfrestande och omedgörlig kollega som inte spelade med i hans show.

Tre månader senare sa jag upp mig. Jag hade under en lång tid funderat på om journalistyrket var mitt drömjobb. Så här i efterhand förstår jag att en del i mitt beslut att sluta arbeta som journalist också handlade om arbetsvillkoren, inte bara att jag hade fått ett bättre jobberbjudande.

Jag arbetar inte längre som journalist men jag vill ge mina gamla kollegor i branschen mitt stöd. Tillsammans har över 4 000 journalister satt ner foten. Alla har inte personligen drabbats, men de står sida vid sida i kampen mot de strukturer som råder överallt i samhället, även på redaktionerna. De tänker inte vara tysta längre. Nu ska skulden läggas där den hör hemma. Nu får det vara nog.

Här kan du läsa mer om #deadline.

tisdag 21 november 2017

"Man var så van att frysa. Det var en del av livet."



Folk som läser gåendes är ju lite anmärkningsvärt, men där gick jag för mig själv mitt i lunchrusningen på stan och skrattade så högt att det ekade mellan väggarna. Det gick liksom inte att hålla igen när jag läste sida elva i Martina Haags nya bok Livet går så fort och så långsamt:

"De rikare hade dunjacka och vi andra täckjacka. Det gick som en tydlig vattendelare mellan vem som hade på sig vad. Vi som var lite pankare fick också vara lite kallare. Jag stängde aldrig jackan. Att ha stängd jacka var urtöntigt. Även om det var tio minusgrader ute hade man täckjackan öppen. Mössa var ännu värre. Ingen i plugget hade mössa, förutom lärarna. Ofta hade jag istappar i håret när jag hade tvättat det på morgonen. Man var så van att frysa. Det var en del av livet."

Den här gamla täckjacketjejen med istappar i håret har växt upp och för idag fullskaligt mösskrig med våra dunjackebärande barn. Gissa om jag blev nöjd när skolan skickade ut ett mail om att det är nolltolerans mot att vara otillräckligt klädd under vintern. Har du inte mössa på dig får du gå in och ta på dig. Punkt slut. 


måndag 20 november 2017

Inspiration kan ge bränsle upp till stjärnorna.


Anteckningsbok av Karin Marks för Jane.

Nätverka hit och nätverka dit. I vanliga nätverk handlar det framför allt om att sälja in sig själv. Inte om att utbyta erfarenheter och växa tillsammans. Det känns så tomt på något sätt.

Jag märker hur jag söker mig till sammanhang där man istället boostar varandra. Där man måste ge för att få. Där vi lyfter varandra och ser värdet i att växa tillsammans istället för på varsin isolerad ö. Vi kanske är konkurrenter men den konkurrensen är obetydlig när vi kan hjälpa varandra att utvecklas och våga utmana oss själva lite till. Därför är jag med i en förening som heter Jane Västerbotten. Vi Janare vill ta tillvara på urkraften som finns i Västerbotten. Vi ser till att kvinnor inom kreativa och innovativa näringar kan knyta kontakter, bygga våra varumärken och samarbeta över kommungränserna men framför allt växa som människor.

Det intressanta är att jag känner igen omsorgen och drivkraften framåt från mitt lilla hörn av Internet. Jag är så djupt fascinerad av hur vi så självklart delar med oss av tips, förståelse, omtanke och pepp till varandra fast vi inte har sett varandra i ögonen. Vi ger och vi får. Kraften i det är enorm.

På samma sätt tänker vi i Jane som vill synliggöra, uppmuntra, inspirera och vara ett bollplank för kvinnor inom kreativa och innovativa näringar. Jane finns i flera städer (Jönköping, Gbg, Malmö och i Västerbotten med medlemmar från Lycksele, Skellefteå och Umeå). Tycker du att föreningen fattas i din stad kan du dra ihop ett eget Jane-gäng. Här kan du läsa mer om hur det går till att starta Jane i din stad. 

<3

söndag 19 november 2017

Vad jag och Drew Barrymore har gemensamt.



Behovet av att lära känna sig själv på ett djupare plan. Jag är där nu. Sonderar mina styrkor, tänker igenom mina möjligheter och landar i att jag är jag. Jag hade kanske hoppats på något annat. Att upptäcka en stor stjärna i mig, eller något mer extravagant men vad är mer intressant än att vara sig själv?

Till min hjälp har jag haft två riktigt avancerade personlighetstester, som jag haft förmånen att få göra. Det första visade mina rätta färger utifrån en gammal teori av Carl Jung. Resultatet var så träffande. Jag blev en inspirerande motivatör, som har lätt att få med mig andra eftersom jag tror så starkt på det jag håller på med för stunden. Ganska precis ett år senare gjorde jag ett ledarskapstest när jag sökte ett chefsjobb, som jag i rekryteringsprocessen insåg att jag inte vill ha. Resultatet bekräftade det första personlighetstestet, vilket inte är så konstigt. Jag kan ju bara vara mig själv.

Jag har givetvis inte låtit personlighetstesten styra hur jag ser på mig själv, men det har gett mig ovärderliga svar som hjälpt mig att ta mig vidare. Det är också trevligt att få bekräftelse på det jag redan visste, men inte riktigt vågade tro om mig själv.

Alla har inte möjlighet att göra personlighetstester som kostar tusentals kronor, men jag måste säga att testet jag gjorde i helgen sa ungefär samma som dom dyra testerna. Jag blev Förkämpe och kvalar in i Drew Barrymores gäng:
"Förkämpar är dock mer än bara sociala personer som vill vara alla till lags. De formas av sin visionära natur som hjälper dem att läsa mellan raderna med en energisk nyfikenhet. De tenderar att se livet som en stor, komplicerad gåta där allt hör samman. Till skillnad från personlighetstyperna i analytikergruppen – som brukar se denna gåta som en serie av systematiska ränksmiderier – ser dock Förkämparna den genom ett prisma av känslor, medkänsla och mysticism och letar alltid efter en djupare innebörd."

Testet tar 12 minuter att göra. Svara ärligt, även om det tar emot. Och försök att inte vara neutral. Kom gärna tillbaka hit sen och berätta. Kände du igen dig i din personlighetstyp?

Här kan du göra testet. 

torsdag 16 november 2017

Nu ska mammisen minsann få sova.


Bild från Vardagslinjer, en gammal favorit.

Du vet hur man försiktigt lirkar bort den lilla barnarmen som krokat fast sig runt halsen för att hjälpa det andra barnet som vaknat av en ruggig mardröm. När alla väl somnat om är det någon som petar frenetiskt på ens kind.
"Mamma.. Mamma.... MAMMA!!!"
"Schyyy väck inte din bror..." och så är cirkusen igång igen.

Så har en vanlig natt sett ut hos oss de senaste tretton åren. Jag läste någonstans att störda sömnrutiner kan sätta sig så djupt att de följer med dig länge trots att ingen stör dig längre. Eftersom vi har fått barn ungefär vart fjärde år har vi inte sovit ordentligt sedan hösten 2004. Numera vaknar jag innan storbarnen satt foten på första trappsteget eller när minstingen gnyr från sin säng. Benen far över kanten innan jag ens hunnit öppna ögonen. För att överleva har jag utvecklat en superkraft – jag somnar om på två sekunder. Även om vi har varit uppe flera gånger under natten och jobbat som spökjägare, kurator, servitris, sjuksköterska eller slav vaknar jag (oftast) utvilad.

Men nu verkar det minsann som att mammisen och pappisen ska få sova igen. Vår lilla sladdis är inte så liten längre. Han har äntligen förstått tjusningen med att sova och ni vet ju hur det är med tweenisar och tonåringar. Våra sover sig igenom väckarklockor, irriterade föräldrar som stressar på om att klockan är mycket och uppdragna gardiner.

Hallelujah!